Tid...

Det känns som att all min lediga tid (finns inte värst mycket) går åt till hundarna. Det är ju ett val jag gjort och skulle inte byta om jag fick. Men bloggen blir inte lika uppdaterad när jobbet har varit intensivt och jag kommer hem trött och sjuk för att träna hundar... Samtidigt känner jag mig fullkomligt otillräcklig, Baby går bra men Iss behöver så mycket så mycket...
Igår var ännu en sådan där dag när jag var fullkomligt slut och inte orkade ta ställning för någonting. Det började med att jag släppte Iss med en papillon-hane. Fråga mig inte vad jag tänkte - det förstår jag själv inte. Någonstans där inne hoppades jag att allt skulle bli bra, att Iss skulle känna sig trygg och vara glad och lära sig att andra hanar är snälla. Men det värsta hände förståss; han bet honom tvärs över ryggen. Detta hände precis innan träningen hos Håkan, och jag klarade inte av att mobilisera mig för att köra Baby. Egentligen skulle jag bara åkt hem, men jag stannade och tränade. Äntligen var det banor med balansbommen, vi har jobbat med trampandet i ett halvår och jag fick till slut en jättebra möjlighet att träna detta på bana. Och vad gör jag? Kastar ett halvårs idogt tränande i sopkorgen och skiter i kontaktfälten. Så många lopp som jag skitit i resultatet och tagit tillbaka henne för att trampa ordentligt, och nu en helt vanlig träning skiter jag i det. Jag är så besviken på mig själv. Så besviken att jag bara vill lägga mig ner och.....
Zeke blev halt fram, jag kände på honom flera gånger under kvällen men ingen värme eller svullnad... Jag hade så stort agg mot min hund att jag knappt kunde prata med honom. Och det kände han nog av... Han låg helt tyst bunden i hallen i en och en halv timme...

Jag har äntligen köpt en ny cykel. Dragträningen har haltat ända sedan jag fick Iss och jag är så himla trött på det. Så det första som händer är att jag tappar cykeldatorn... Cyklade runt och sökte den i evigheter men fick ge upp till slut. Så när vi skulle åka hem, stannade jag till av någon anledning och så plötsligt ligger bara datorn där. Suck. Jag har utrustat cykeln med lampor också, fast de rök idag när Iss bestämde sig för att han skulle galoppera i full fart på andra sidan den hundraåriga eken vid kanalen. Vi fick oss båda en smäll. Jag fattar inte hur jag ska träna draget. Hoppas Siberian Husky dagarna kan ge mig svar på många frågor...

Vi har kört trehjuling ett par gånger med huskygänget. Det har gått bra, både Iss och Baby har jobbat jättefint. Bägge ger järnet så fort någon ligger framför. Värre är det när ingen gör det. Då lufsas det fram, kissa, lukta och annat som kan vara mer spännande än att bara springa. Vad gör jag för fel? Om jag skäller ut dem när de stannar blir de bara låga, Iss börjar springa "fot" med cykeln och är ynklig. Om jag ignorerar deras stannande, slutar det med att vi är på en lugn och fin solskenspromenad för att lukta på blommorna och kissa en skvätt här och där. Det vill säga totalt ingen träning alls...

Jag åkte med Monika och tränade agility igår. Med Spiken och Iss. Började prova på lite hoppteknikövning. Iss lärde sig supersnabbt att han skulle springa framåt. Det var roligt, tyckte han, speciellt när man var klar med hindrena och fick springa ärevarv! Övade platta tunneln också, det gick jättebra när det inte var en massa läskiga människor som skulle dra i halsbandet. Monika lockade på honom och han sprang direkt in i tunneln. Jag höll upp ömsom lite, ömsom mycket och han tog den varje gång. Det kan nog bli ett favorithinder!

Tog slalom också. Jag har kommit på hur jag ska avancera slalomet utan att det blir för komplicerat för honom. Först tar jag några gånger med brett mellan pinnarna, så minskar jag vinkeln på de första tre-fyra (så småningom fler) men har resten lätt. Han börjar jobba med att böja kroppen och är jätteduktig! Så avslutar jag med några lätta igen. Jag vill börja jobba så, att jag kan stanna när jag vet att vi har gått framåt en bit och avsluta med att backa tillbaka lite. Men precis som med Zeke och Babys kontaktfält, frestas jag att testa gränserna eller skita i det. Det är så dumt!! Samtidigt är det viktigt att våga öka kraven. Väldigt svår balans, tycker jag!
Jag var frisk i helgen, äntligen släppte den envisa förkylningen... David däremot låg i feber. Så lagom till helgen var slut, och med avslutningen vi hade igår med bett och totalt misslyckad träning, så fick jag Davids sjuka. Idag värker hela kroppen, jag frossar och känner mig totalt vimsig. Fan, livet är bara kaos nu. Önskar jag kunde vila.........................