Iss gör små framsteg hela tiden. I helgen var han riktigt bundis med Davids pappa, Hasse. Idag på kursen hälsade han på nästan alla som var där, och fröken Maggan har han blivit riktigt förtjust i! Lydnadsträningen gick för första gången riktigt bra. Eller bra på så sätt att jag kände mig duktig, momenten kändes bra och jag märker att det börjar likna någonting nu!
Baby: Inkallning; vi tränade inkallning med kommendering. Linda kommenderade med mörk röst, ljus röst, högt och lågt. Baby stördes inte alls utom vid den allra pipigaste rösten. Däremot så efter en stunds sittande ville hon lägga sig ner. Utmaningen är att ha henne sittandes längre tid, men på helspänn och behålla farten i inkallningen. Hopp över hinder; även här tränade vi med kommendering. Det var inga problem tills Mano Manito Mia ställde sig jämte Linda. Det är någonting med henne som gör Baby osäker och okoncentrerad så det var på sätt å vis också bra träning. Hon gjorde några dåliga starter på hoppet men resten flöt på fint och vi fick beröm för de fina ingångarna. Utmaningen är mer hopp med störningar. Läggande under gång; detta momentet är nog tillsammans med apporten det som går allra segast. Bokstavligen. Baby lägger ner framkroppen direkt men baken står rätt upp i vädret och kommer ner efter många många sekunder... Måste hitta en lösning på detta momentet.
Iss: Ställande under gång/inkallning; Iss börjar bli riktigt duktig på att stanna. För duktig, närmare bestämt. Han började knappt gå innan han stannade. Gång på gång. Men stannandena var väldigt fina, han gjorde några riktigt raka faktiskt! Utmaningen är att jag ska fortsätta backa från honom, att han inte stannar förrän han får kommando. Inkallning; vi tränade några inkallningar med kommendering. Han tyckte Linda var väldigt spännande och till slut sprang han till henne när jag kallade in honom så jag avslutade. Utmaningen nu är att få fram fler och fler ingångar men behålla farten. Läggande under gång; faktiskt idag så har han gjort några fina relativt snabba lägganden! Det tar sin tid och går i vågor, men dagens lägganden är jag jättenöjd med! Utmaningen är att fortsätta jobba med snabba tighta lägganden.
Jag har ju glömt berätta om träningsvagnen! Förra helgen fick jag ett mail av syrran, ett tips om en annons på eniro. Det var en ruskigt billig fyrhjulig träningsvagn! Jag ringde direkt och åkte tillsammans med Monika till Hallsberg för att hämta den. Vi provkörde lite, med Iss och Spiken. Det gick kanon ända till vi vände och skulle tillbaka igen. Då blev Iss konstig. Han var redan lite obekväm med situationen innan, men nu började han nafsa efter Spiken, nafsa efter mig och vara allmänt frustrerad. Vet inte om det var av rädsla, iver, trängsel eller vad det var men vi kopplade loss Spiken och Iss fick dra själv lite istället. När vi kom hem på kvällen, körde jag och David en sväng med Baby och Iss. Det gick jättebra! I förrgår tvättade David hundarna. Det var på tiden, Iss päls var så fet att den var helt stripig! På morgonen efter kammade jag ur dem ordentligt och de fick jättefina pälsar. Speciellt Iss, blanksvart. Jag har tänkt göra det länge, men inte riktigt haft tid och nu är jag ju sjuk =/. Tur jag har David! <3 Igår var vi på tennisplanen (bästa sättet att motionera hundarna när jag är sjuk..) med Monika och Spiken. Iss och Spiken lekte jättefint! Vi ska låta dem leka några fler gånger så Iss känner sig riktigt trygg med Spiken och sedan ska de få springa och dra i par igen. Förhoppningsvis kan Spiken snart vara en trygghet för Iss, istället för en stressfaktor! Jag är så nöjd med hur fint de lekte, och länge. Så länge att Iss till slut vinglade fram... Nu när jag har varit hemma, har jag då och då tagit några godbitar och tränat hundarna på att stå på bakbenen. Det har gett snabba resultat! Iss klarar att hålla balansen på bakbenen nu, korta stunder bara för sen blir han stressad och börjar hoppa och nafsa efter godiset. Det är som att han tror att han inte klarar längre och får panik. Håller det relativt kort och ökar sakta tiden... Baby har det lossnat helt galet för. Hon kan nu hoppa FRAMÅT när hon står på bakbenen! Detta har vi kämpat med i åratal men utan resultat. Så plötsligt igår så erbjöd hon det!! Gissa vem som blev överraskad?! Så idag när vi tränade, så vips satte hon sig framför mig och ställde sig på bakbenen med ryggen mot mig - värsta freestyletrickset! Jag börjar tänka mer och mer att tävlingslydnad inte är hennes grej med nötande och precision, men att kanske freestyle? Det händer extremt sällan att hon själv erbjuder nya beteenden men nu har det hänt två dagar i rad. Det tar jag som en ledtråd om vad hon själv helst vill :). Då kanske det bara bli Iss och jag på tävlingslydnaden?
Idag har vi varit ute massor! Jag och Iss började med att gå en långrunda i skogen med Kajsa och Tyke. Iss var jätteduktig, brydde sig inte alls om Tyke och skötte sig hela tiden! Vi har pratat om att promenera flera gånger, men aldrig kommit till skott - hoppas vi får chansen snart igen. Hemma igen åkte jag direkt ut i skogen och lade ett spår till Iss. Som vanligt fyrahundra meter med tre vinklar. Den här gången korsade jag dock en bäck två gånger! Medan spåret låg, åkte vi med Monika och Spiken till klubben och tränade agility. Vi byggde en handlingsövning och Iss var jätteduktig. Jag tappade honom ett några gånger - det är ju jag som behöver övningen eftersom jag måste lära mig handla honom. I efterhand när jag ser på filmen, märker jag att jag kan vara rejält mycket mer engagerad. Som det är nu är jag jättelugn, förmodligen av den enkla orsaken att jag KAN vara det! Men med lite mer engagemang kan jag nog få med honom bättre. Insikt nummer två består i att vi verkligen behöver jobba vidare med hopptekniken. Han har en urusel hoppteknik, liknar en giraff med huvudet rätt upp i luften och ryggen som en gungbräda... Kan inte vara bra på något sätt... Efter träningen åkte vi ut i skogen igen och gick spåret. Iss var otroligt okoncentrerad - såhär dåligt har han inte gått på länge. Tappade spåret hela tiden men jag behöll lugnet relativt bra och hjälpte honom tillbaka. Tvärtemot vad det brukar, gick han bäst första tvåhundra och sen blev det sämre. Positivt var dock att han klarade att korsa en liten skogsväg i början utan att tappa minsta spår, han klarade bäck-övergångarna förvånande bra och bloduppehållet var inga som helst problem. Tack till Monika för bilder och hjälp med filmning!
Idag har vi haft en härlig ledig dag ute i skogen! Kommer inte ihåg när vi sist hade en ledig helgdag - det har ju varit tävlingar i ett senaste månaden. Jag lade Iss första fyrahundrametersspår och sedan gick vi långis runt Birgittas udde. Baby fick klövja och Iss fick dra den lite lättare stocken. Det var en spännande tur med lite hundmöte och fårdisciplin. Vi pausade ute på udden och åt lite matsäck och tränade på att söka godis på en trädstam. På väg tillbaka sedan möte vi människor i omgångar, alla kommenterade hundarnas arbete men Iss brydde sig inte alls om dem!! Känns obeskrivligt skönt att han börjat slappna av i sällskap med andra människor och hundar! Avslutningsvis gick vi spåret. Iss har så bråttom i början och slarvar, jag ska försöka se nästa gång om han jobbar bättre om jag bromsar honom lite. Efter ett par hundra meter började han jobba jättefint. Han behövde lite hjälp här och där, speciellt vid bloduppehållet, men de sista hundrafemti spårade han jättefint och helt själv - även vinkeln! Tillbaka till bilen kom en mycket nöjd hund!
Igår var den jävligaste dagen. Klockan halv tio på kvällen stövlade jag, trött och med ont i hela kroppen, runt i skogen och letade snitslar för att hitta tillbaka till förlorade viltspår medan hundarna var helt övertygade om att vi skulle i full fart åt helt fel håll. Jag ville ge det en chans att låta Iss gå fritt och se om vi hamnade på spåret igen, men efter 250 meter åt rakt fel håll gav jag upp. Baby tappade efter halva, drog snett nedåt åt fel håll sedan in på en stig i rakt motsatt riktning från spårslutet. Nu hänger det säkert jättefina orangea snitslar runtom i blåbärsskogen och jag förbannade mig själv och sa att vi ska sluta med spår. Såhär i efterhand ska vi väl inte sluta med det, men några sena spårläggningar blir det nog inget mer av. Idag har jag och Iss gått societetspromenad med Monika och Spiken. Det gick riktigt bra, Iss blev först väldigt spänd men sedan gick hela promenaden helt lugnt till - precis som en promenad med Iss och Baby. De fick inte hälsa, men var inte heller alls intresserade av det. Vi hade en intressant diskussion om bestämdhet kontra ilska och jag fick en fin insikt om vikten av att kunna hantera sig själv när man ska vara bestämd gentemot små hundarna. När jag kom hem kände jag mig riktigt sugen och hoppfull om apportträningen med Baby, så jag bestämde mig för att göra ett försök med apportbocken. Resultatet finns på filmen ovan, och jag är så glad!!! Det finns ett litet hopp där ändå :).
Det har varit en händelserik vecka. Inte minst för att jag har börjat jobba igen... Vi har hunnit med mycket; Lydnadsträningen har gått jättefint - Baby har näst intill perfekta vänstersvängar nu. Iss gör jättefina ingångar. I agilityn var vi ner till klubben en sväng och tränade hoppteknik. Fyra studs och så ett galoppsprång och ett sista hinder. Hundarna såg jättelustiga ut när de hoppade, de behöver visst en del teknikträning... Såg ut som gunghästar på en studsmatta... Tränade några kontaktfält med Baby och råkade liksom göra en handlingsövning också. Det är så klockrent att hon går perfekt om jag handlar tighta svängar med bägge händerna! Jag har lagt ett spår med vinkel åt varje hund, Iss fick lite svårare med bloddroppar varannat steg. Han fixade det galant, men har gått tillbaka till att "slå" i spåret. I övrigt har Iss fått träna lite slalom, det går kanonbra och han älskar det som vanligt! Han har även fått jobba vidare med att trampa på lock. Jag är i valet och kvalet om jag ska fortsätta med detta och använda det i kontaktfälten, eller om jag ska göra på något annat sätt. Funderar både på nose touch och på running contacts. Det som verkar allra bäst är de snabba och konfliktlösa running contacts, men hur fasen ska det gå med en hund som har över två meter långa galoppsprång? Jag tvivlar... Nose touch är bra, ett aktivt och positivt beteende men som innefattar ett stopp. Jag har svårt att se att de kan leda till snabba flytande kontaktfält eller endast ett kort stopp... Jag vet inte. Funderar vidare vilket jag gillar mest. Med Baby så har jag sadlat om apportträningen till spårpinneträning. Om jag lyckas få henne att hålla och bära en lätt pinne, bör det ju bli lättare för henne att förstå vad jag vill hon ska göra med apporten? Hon har faktiskt börjat lyfta apportpinnen på eget initiativ, något som hon aldrig gjort med apportbocken!
Idag var det regnigt och tråkigt ute så jag satt och sökte inspiration på nätet. Blev sugen på att träna lite balansövningar och började med "stå i vattenskålen". Vi har köpt en så fin stor ute-vattenskål till hundarna. Baby fattade snabbt att hon skulle ha framtassarna i den. Jobbar med att förstärka dem innan jag väntar ut baktassarna. Iss var först rädd för vattenskålen, på filmen föreställer andra omgången han fick köra. Skålen lät illa, vickade och slogs, men han kunde inte låta bli att fortsätta testa! Helt underbart!
Detta är femte omgången han provar. Han har övervunnit rädslan och experimenterar vilt. Jag ville att han skulle ställa sig i den med tyngden på den tassen, därför klickar jag inte längre när han bara petar på skålen. Avslutningsvis måste jag säga att jag har börjat fästa mig ordentligt vid Iss nu. Sedan vi började utreda honom och bestämde oss för att kämpa med honom, har vår relation utvecklats. Idag slog det mig att han verkligen är en hund som ger allt. Han vill så gärna vara till lags, han är beredd att arbeta hårt och gör alltid sitt bästa. Han har bara haft olyckliga förutsättningar. Det märks så tydligt nu när jag har börjat träna mer med honom, att han alltid försöker göra så bra ifrån sig som möjligt. Det känns som en positiv insikt och en bra grund för vår relation. För varje dag som går, överraskar han mig i sin utveckling och öppnar upp och visar sin personlighet mer och mer. Oavsett var vi kommer sluta till sist, kommer han bli en riktigt fin och duktig hund!
Förra veckan när vi tävlade i Skellefteå, tältade vi mitt ute i skogen... Snubblade över en bild på fina hundarna å syrran när de sov så sött! Idag har vi varit och tävlat i Katrineholm. Det var varmt, förmodligen av sommarens varmaste dagar... Som tur var, fanns det fin sval skugga där jag kunde ställa bilen i lugn och ro. Började med agilityloppet, där Baby drog iväg och diskade sig genom att ta balansen istället för platten... fortsatte köra banan, gjorde ett jättefint tramp på uppfarten men hoppade nerfarten. Jag fick ta tillbaka henne, utan problem, och andra gången trampade hon. Sprang direkt ut och belönade jättemycket!!! Min lilla tjeja!!! Tränade Iss då och då emellanåt, han var jätteduktig och blev inte osäker en enda gång på hela dagen! Vi höll minst fem meter till enskilda hundar och cirka tjugofem till större hundsamlingar. Jag tror också det är bra för honom att ligga i bilen och bara studera hundar och människor som går förbi utan att bry sig om honom. Han har varit jättelugn hela tiden, sovit lite och kikat lite på omgivningen om vartannat! Hoppbanan var en riktig utmaning! Den var lurig med extremt mycket handling - men inte så många fällor. Baby lyckades dock gå i en av de få som fanns, nämligen att hon tog fel tunnel efter hinder nummer två... Jag tog tillbaka henne och vi fortsatte och resten av loppet gick helt felfritt! Fick dessutom många komplimanger om en snygg slalomingång och ett snyggt slalom! Jag är så himla nöjd att all handling funkade, vi har haft några otighta lopp på senaste. Banan var dessutom väldigt kurvig, men det hindrade inte Baby ett dugg från att ha rejält fin fart och arbetsvilja. Jag är riktigt nöjd med dagens insats måste jag säga! Avslutade med att köra lite lydnad när jag väntade på de andra, Baby har fått så himla fint fritt följ nu - vi jobbar vidare med svängarna bara. Övade vänstersvängar och hon kommer på det mer och mer. Testade även ett par hopp-moment som gick jättefint. Jag är så nöjd med henne, skrutten min <3 Vi avslutade dagen med att hälsa på Davids mamma och Sonny. Iss var för första gången riktigt frimodig, gick runt och kikade och undersökte i hela huset. Han brukar ligga under bordet och ha stenkoll på vart (läskiga) Sonny är. Det slutade med att Sonny skulle äta en smörgås och bägge hundarna satt som tända ljus, jo, Iss satt där och sökte kontakt med Sonny och blev nästan frustrerad över att bli ignorerad!!!!!!! Svanstippen den vevade visst både fram och tillbaka!!!
Idag har vi varit en sväng till hundbadet och doppat tår och tassar, sen åkte vi till motormuséet och fikade lite. Hundarna var jätteduktiga. Men viktigast av allt; jag ringde Norsholm och frågade om Iss andning och lite till. Vi har fått en tid om en vecka, förmodligen med röntgen också, för att reda ut om han har ont eller problem någonstans. Fick en skiva med bilder från Öland, av Maria. Där hittade jag denna på mig och Baby. Hon tittar på ett så underbart sätt, det är första gången jag har hennes tillgivenhet på bild <3.
Idag vann vi vår första klass två tävling! Banan var relativt lätt men med en lurig fälla och en svår slalomingång. Inget av dem var något större problem - Baby gick för långsamt för att ta fel tunnelingång och slalomingångarna har vi ju övat som bara den på senaste. Är dock ganska trött på mig själv, att jag inte sprang på lite mer. Men jag ville köra säkert - jag slarvade lite väl mycket igår och ville göra ett ordentligt lopp nu. För första gången tog Baby också en mur! Det var absolut inga problem, jag var noga med att följa med hela vägen och visa tydligt framåt och det gick ju som smort. Men någonstans efter första böjda tunneln, tappar vi farten. Jag tror att jag tog ut för stora avstånd, jag skulle jobbat närmare henne och sprungit mer. Det var även en jättebra bana på så sätt att det öppnade för två fina bakombyten...som jag inte gjorde. Dessa har jag däremot tänkt träna på själv. Det ena är första böjda tunneln-hopp-hopp-andra böjda tunneln, där ett bakombyte mellan hopphindrena signalerar att hunden ska ta vänster tunnelingång. Det andra var att jag kunde sprungit på höger sida om Baby innan långhoppet, visat "hopp" med höger hand och därmed signalerat en kommande vänstersväng. Dessa två ska definitivt tränas på! I övrigt är jag nöjd med loppet, som sagt en fin slalomingång och resten flöt på. Agilityloppet var en rolig bana med många luriga tunnelingångar. Vi klarade allting galant, men Baby hoppade bägge kontaktfälten på balansen. Det var droppen och nu har jag bestämt mig för att konsekvent ta tillbaka henne då hon gör detta även på tävling. Inte bara för att vara konsekvent gentemot henne, men även för att det motiverar mig att träna mer kontaktfält så inte tävlingsresultaten ska gå förlorade. Tog även idag ut Iss ett par gånger och tränade linförighet, sitt fott med ögonkontakt och platsligg med störningar på avstånd. Det gick jättefint och han börjar också släppa irritationen över munkorgen och fokusera på annat. Oh just det ja, vi gick ett spår imorse också. Jag mätte i förväg upp hundra meter så det skulle bli rätt och lade sedan spåret noggrannt. Han spårar i sick-sack, typ tre meter hit och dit från spåret, men kommer hela tiden tillbaka till det. Utom en gång idag, då han tappade det och drog iväg rejält till höger (och Ja, denna gång var det han som gick fel, hihi). Jag fick hjälpa honom tillbaka så gick resten av spåret som på räls! På kvällen kom farbror Micke med familj och liten vallhund på besök. Jag hade hundarna uppe på övervåningen hela tiden, vill inte riskera någon konflikt och det är redan stressigt med fyra nya människor och mycket rörelse i huset. Så fick deras hund sitta i bilen lite och Iss fick komma ner. Vi satt i vardagsrummet och alla hade fått i uppgift att ignorera honom. Han gick runt, nosade och undersökte, först försiktigt men så småningom ville han bli klappad! Då och då gick han ett varv runt mig, kanske för att avreagera eller känna efter så det kändes tryggt? Sen återvände han till dem, en efter en, och fick kel. Jag blev så lycklig så jag blev tårögd!! Det gick så himla bra, han var så duktig och modig och först nervös men sedan mer och mer trygg!!!!!! :D Inatt kommer jag sova gott, med förhoppningar om att så småningom ha en till trygg och glad hund!
Idag var vi och tävlade agility i Boden! Hade med Iss och fick parkera bilen på en lugn och sval plats där han kunde ligga och vila. Vädret var helt okej, svalt men lite kvavt. Hoppbanan var en typisk springbana med en enda svårighet och den misslyckades vi med, hihi :) Jag var för ivrig att springa mot tunneln så det blev en disk. Är i övrigt mycket nöjd med loppet.
Agilitybanan var samma som den svåra i Åtvidaberg förra veckan. Nästan. Några små vinklar var annorlunda och påverkade handlingen men i övrigt var den helt lik. Det blev faktiskt svårt att få rätt fokusering när vi hade gjort banan förut. Svårt att få upp skärpan och koncentera mig ordentligt. Vi klarade den iallafall bättre än sist, Baby var väldigt känsligt för min riktning så jag var nära ett par misstag och gjorde ett ordentligt. Hade passat bättre med framförbyten när hon går som hon gjorde nu. Jag märkte redan innan att hon inte var riktigt tänd, jag är nästan hundra på att hon har ont. Värmde korset ordentligt med massage och kroppsvärme och körde ändå. Ska köra på rejält med novafonen nu i veckan. Hon har flera punkter på korset som är riktigt spända och det är nog någonting som hon har haft under väldigt lång tid. Jag tänker att vi under senhösten och vintern ska arbeta med att lösa de spänningarna mer ordentligt.
Passade på att socialträna Iss under tävlingen. Inte så att vi gick runt där, utan vi höll oss i skymundan där jag hade bilen. Han fick ha munkorgen och vi tränade att sitta och gå fot med ögonkontakt plus att vi fortsatte jobba med att ligga med hakan mot marken. Han var jätteduktig! Det hände ett par gånger att en hund gick förbi. Vi fortsatte jobba på många meters avstånd och det gick jättebra. En stund gick vi också en bit bakom och en bit framför andra hundar. Han var duktig, blev aldrig för stressad och jag avslutade innan jag egentligen ville, bara för att vara säker på att få det riktigt bra.
På kvällen, efter att ha vilat en stund, gick vi en rask promenad bort till forsen. Iss var jätteduktig, sökte kontakt och gjorde fina ingångar när jag kallade på honom. Det bästa av allt var på vägen hem. En stor ljudlig lastbil med släp kom bakifrån. Jag funderade först på om jag skulle kalla in honom jämte mig, men innan jag hann något, sneglade han bakåt lite oroligt och sökte sig själv till min sida! Jag belönade och jobbade med kontakten till lastbilen åkt förbi och han kopplade av igen. Men när han blev orolig kom han till mig!!! Jippiiii!!
Avslutade dagen med att klippa klorna på Iss. Han var jättekrånglig och ville absolut inte ligga still. Då tog jag ett trick som syrran gjorde med Lunas häromdagen. Jag lade Iss ner på sidan och lade en korvit framför nosen på honom, på behörigt avstånd. Han låg plötligt helt stilla och fokuserat. För varje klo jag klippte, fick han godbiten och jag lade dit en ny!
Så, en ny dag med tävlingar och äventyr imorgon. Målet är att vara noggrannare på banan, för jag känner att jag har slarvat aningen för mycket idag!
Idag har varit en ganska så aktiv dag, men till ingen nytta. Iss är otroligt rastlös, vet inte om det har med miljön att göra eller kanske med myggen – han vankar av och an och kliar sig gång på gång. Har haft honom i rummet med grind för dörren, så han ska lugna sig och koppla av lite istället för att springa runt och stressa upp sig.
Vi tränade ett ganska långt lydnadspass och han börjar förstå att han ska lägga huvudet i marken under platsligget! Jag valde att börja med den positionen, för att sedan lägga till att han ska ligga rakt med kroppen. Han lär sig så otroligt snabbt, det är jätteroligt! Med Baby tränade jag fart i inkallningen. Jag kallar på henne med ett ljust pipigt ”Hit”, står helt stel och väntar in henne när hon kommer. När hon är nästan precis jämte mig, kastar jag iväg en godis så hon fortsätter förbi mig i full fart. Hon tyckte det var jätteroligt och började så småningom springa i rejält fin fart! Övade några vänstersvängar, hon inledde med ett par stycken helt perfekta men sen glömde hon bort vad hon skulle göra. Var nog lite för trött så vi avslutade kort efteråt.
Boken fortsätter; ”Problemhund och hundproblem” av Anders Hallgren. Men mig från dagens läsning har jag två viktiga insikter. Den ena är att Iss kanske inte alls har förvärvat sin rädsla från det han var liten. Herr Hallgren går noggrant igenom olika perioder i valpens utveckling och hur känslig den är under dessa. Känsligast är hunden upp till tre månaders ålder, sedan är den relativt klar i sin utveckling och klarar av mer påfrestningar. Nu är det så att Iss blev såld för första gången när han var just tre månader. Alltså om han har varit med om någonting, borde alla svar finnas hos hans uppfödare. Jag ska ringa henne så fort jag har chansen. Det jag undrar är: - Hur var hans mamma mot sina valpar och fanns det andra hundar han hade möjlighet att präglas på? - Hände det något speciellt med honom i förhållande till människor eller andra hundar under hans första tre månader i livet? Någonting som har gett honom de svårigheter han har idag? - Märktes det någon förändring i hans beteende de gånger han kom tillbaka till kenneln? Jag menar om han inte var sig lik, beteendeändringar m.m.
Den andra insikten jag fått från boken idag, är att Iss mycket väl kan lida av smärtor. Jag citerar: ”En hund behöver inte halta för att den har ett fel i rygg eller leder. Det kan visa sig i en knappt märkbar oren gång. För mig är det som en alarmklocka om en hund går orent eller om en hundägare uppger att hunden kan halta till ibland. Ofta skickar jag dem till en chiropraktor förutom att de går till veterinär, för det är alltför vanligt att felet sitter just i ryggen… …Vi kan slå fast att för många hundar utgör ryggproblem en irritation som ofta leder till stress, aggressivitet eller rädsla.” (sidan 110-111 i sjätte omarbetade utgåvan) Iss springer väldigt lustigt när vi cyklar, det är som att han galopperar med frambenen men travar med bakbenen (känner igen det från någon slags hästgrej där hästarna springer på detta sätt). Jag har även reagerat flera gånger när jag har stretchat honom – ibland älskar han det men ibland vill han absolut inte utan bara härjar och rullar och studsar iväg. Han älskar att bli klappad, men när jag börjar massera blir han motvillig.
Jag vet inte, kanske detta inte är någonting, men gud så skönt om det skulle visa sig vara fysiskt och att en behandling skulle göra honom bra… Ett önsketänkande från min sida i en vardag där jag ser ett flerårigt socialiseringsprojekt framför mig… Apropå det! Iss och pappa har blivit bästa kompisar nu. Iss söker kontakt och vill kela, pussas och vänder till och med baken till. Det tog drygt ett dygn av regelbundet ignorerande och en promenad så var det klart. Känns fantastiskt med ett så snabbt och effektivt resultat!!
Slutligen lite filosoferande om instinkter. Jag har flera gånger känt på mig att Iss har ett utfall på gång och avvärjt det. Det handlar om ett ögonkast från hans sida, som jag omedelbart reagerat på. Många gånger har jag efteråt tänkt att jag överreagerat men så har det hänt att ögonkastet kommit och jag inte ingripit och strax därpå har utfallet kommit. Samma med när han stelnar till, det är näst intill omärkligt men jag reagerar instinktivt på det och kan därmed hantera det. Det är så intressant detta, att jag är så känslig för dessa svaga signaler. Så när det kommer till hans eventuella smärta, har jag flera gånger under massage och stretching plötsligt reagerat på någon form av konstigt beteende från hans sida. Kan inte förklara det, mer än att det känts som att någonting inte stämmer. Det ska bli intressant att se om vi så småningom får reda på att detta är fallet!
Iss socialträning går raskt framåt med den nya metoden; ignorera. Pappa fick idag ge frukost och gå en promenad med Iss, utan att kräva någon slags kontakt. Under promenaden – jag var med på den – drog Iss en del. Vi stannade och jag sade, precis som vanligt, att han skulle komma och sitta ner. Jag förväntade mig att han skulle komma till mig, men han gick fram till pappa, satte sig snällt fot och tittade upp och väntade på ögonkontakten! Pappa fick direkta order om att säga Okej, gjorde det och Iss gick vidare. Vi upprepade proceduren vid två till tillfällen då Iss drog. Han gjorde helt rätt bägge gångerna, gick och satte sig fot och sökte ögonkontakt utan att visa minsta rädsla! Jag tror att det är så väl inarbetat nu, precis den proceduren, att han finner stor trygghet i den. Hans rädsla bygger säkert till stor del på att han inte vet hur han ska hantera situationer – men denna är en situation där vi arbetat in en tydlig uppgift åt honom. Redan nu börjar frukten av arbetet synas!
Vi (jag och Iss) sprang en sväng i skogen och på vägen hem stannade vi hos ett par bekanta till mig. De visade mig runt i trädgården och vi stod och pratade en bra stund. De fick order om att inte titta eller söka kontakt med Iss. Han var stundom väldigt osäker och försökte fly, men återigen gav jag honom kommando att komma och sitta fot. Jag såg till att hela tiden hålla människorna på tryggt avstånd. Det fungerade väldigt bra igen, han lydde och jag upplevde det som att han fann viss trygghet i sin uppgift och position. Slutligen låg han avslappnat vid min sida där vi stod och pratade!
På kvällen kom sedan bakslaget. Vi hade just gått kvällsrunda och jag gick på toaletten. Plötsligt hör jag ett tjut från köket och rusar upp. Ut ur köket kommer en väldigt skärrad och rädd Iss. Jag skickade in honom i rummet tillsammans med Baby, precis på samma sätt som jag gjort många gånger dessa dagar. Jag förstod att det var han som gjort nåt – men jag agerade lugnt och sansat just eftersom han visade sådan rädsla. Det som hänt, som jag fått återberättat för mig, var att syrran skulle käka lite fil och mysli. Iss hade intresserat följt henne fram och tillbaka i köket och de stod nu bägge vid bänken där syrran höll på att hälla upp. Vi hade just varit ute, Iss var lite uppe i varv och detta följande fram och tillbaka gjorde nog också sitt. Så kom Lunas, såklart också nyfiken på vad som höll på att hända. Han ställde sig jämte, varpå Iss kastar en kort blick på honom, dröjer lite och sedan hoppar på honom. Någon sekund senare slutar Iss och de skiljs åt utan blodvite.
Detta är första gången som Iss har fullföljt ett utfall sedan jag fick honom. Alla andra gånger har jag brutit in, och jag har haft uppfattningen att han skulle bitit ihjäl den andra hunden om inte jag lyckats avbryta. Nu vet jag svart på vitt att han biter, men inte genom skinnet och slutar självmant för att sedan fly i rädsla. Men Lunas var givetvis väldigt chockad, det var vi nog alla…
Jag känner att jag är på rätt väg, när jag lägger undan Iss vid situationer där han har tendens att bli uppjagad, till exempel matsituationer, när någon kommer hem eller när vi just varit ute eller ska ut. Denna gång var inte jag där, jag hade lämnat honom och varit vårdslös…han gjorde ett utfall, slutade självmant och efteråt utstrålade hela han rädsla. Hade det bara varit en dominansakt, hade han inte vikit undan utan varit nöjd med sin seger och stått kvar i väntan på den goda maten…
Håller nu på att läser ”Problemhund och hundproblem” av Anders Hallgren. Har väl plöjt en sisådär åttio sidor än så länge, men så intressant och nyttig den är! Här är hämtat från kapitlet om närhet: ”Ju närmare två motståndare kommer varandra, desto tydligare och mer intensiva blir deras kroppssignaler. På några meters håll kanske det räcker med att gången blir stelare och att svansen höjs. [det är på detta sätt Iss oftast reagerar på andra hundar, min anm.] Lite mindre avstånd och öronen spänns framåt, mungiporna skjuts fram och nacken dras bakåt. Ännu närmare och rörelserna blir stela och avvaktande. Kanske står de nu bara någon meter ifrån varandra. Små försiktiga morrningar kan börja höras och svansarna stelnar i hög hotställning. Ännu lite närmare och hakan går ner mot bröstet. Blicken stelnar och pupillerna vidgas. Ännu närmare – läpparna rynkas. De är nu bara någon decimeter ifrån varandra. Så stela att endast små försiktiga, långsamma rörelser är iakttagbara. En snabb rörelse eller kroppskontakt och den spända situationen skulle explodera i ett slagsmål.” (sidan 54 i sjätte omarbetade utgåvan) Det är dessa signaler jag måste analysera och bestämma mig för hur långt jag ska tillåta det att gå. Just nu känner jag att när han reagerar med att gången blir stelare och att svansen höjs, räcker det och vi går istället undan. Men tyvärr tror jag han möter varje ny hund på det sättet, och jag är osäker på vid vilket skeende som han kan vika av och visa underkastelse. Det är dumt att gå miste om de tillfällena… Önskar jag hade möjlighet att filma honom framifrån under våra hundmöten… Det skulle vara ovärderligt! En till sak från boken, som fastnade i mitt huvud, var att hunden slåss så som den leker. Därför har jag bestämt mig för att inte uppmuntra lekar där han tar om mina händer och armar med munnen. Nu ska jag fortsätta läsa denna mycket intressanta bok!
Igår var vi med Iss på veterinärstationen i Väderstad för kastrering. De var väldigt professionella måste jag säga, var mycket lyhörda och förstående för Iss situation. De handskade honom så lite som möjligt innan han fått lugnande, de var väldigt lugna och lågmälda. Det kändes tryggt och bra, både för mig och Iss! Kastrationen gick bra och nu knallar han omkring och fastnar överallt med tratten på sig. Vi har dragit in på maten, dels för att han inte får motionera nåt värst närmaste tiden och dels för att han förmodligen kommer att få lite annorlunda ämnesomsättning nu.
I förrgår var vi hos hundpsykologen Eva. Det blev en intressant kväll full av aktiviteter. Eva ignorerade Iss ganska mycket i början, så när som på att hon gav godis i förbifarten då och då. Han började söka mer och mer kontakt och i slutet fick han leta efter Eva, David och Mirre (syrran) i skogen och gick raka vägen fram till Eva utan att bry sig om de andra ;O Vi provade även på rallylydnad och två spännande aktivitetsleksaker som jag inte sett förr. Iss överraskade mig stort när han klarade "Fighter" efter några få försök! Vi lade även ett par personspår som Iss fick gå. Det var inga problem, han hittade raka vägen fram och följde dem fint.
Rallylydnaden var rolig, också på så sätt att det är något som vi kan tävla ganska snart om vi så vill. Man jobbar nära hunden och har koppel så situationen är alltså "säkrad"! Däremot baserades alla de momenten vi provade på, på att hunden skulle gå fot. Det har vi inte övat sådär jättemycket. Istället blev det så att jag fick hålla godis i handen och Iss följde godiset, vilket inte kändes sådär jättebra. Så småningom när vårt fria följ är säkert, kan rallylydnaden vara en rolig utmaning!
Personspåret var jätteroligt, Iss fattade direkt vad han skulle göra och var väldigt duktig. Men det känns som att det krockar med viltspåret som vi just börjat med... Ska försöka reda ut om det går att träna bådadera parallellt. Av det jag hittills läst, är det inte speciellt bra.
Att leta människor i skogen tyckte han också var roligt. Det är ett bra sätt att göra en lek och en rolig upplevelse av att möta främmande människor! Detta ska vi definitivt jobba vidare med, först med dem som Iss känner sig relativt trygg med för att sedan utveckla vidare till lite mer främmande människor.
Slutligen så hjärngympa-leksakerna, de var jättebra och riktigt fin träning för Iss, men jag tror att han lär sig hur han ska göra och så blir det ingen utmaning längre... Vet inte, kanske jag har fel?
Den största behållningen från hundpsykologen var dock min egen. Eva påpekade nämligen att jag inte ska fastna i grubbel om huruvida Iss problem är medfödda eller inte. En hund har alltid medfödda saker, men sedan beroende på vad den är med om i fortsättningen så formas den på olika sätt. Vissa hundar ärver mer och andra mindre, vissa hundar lär mer och andra mindre. Vi hade bestämt oss för att om Iss problem var medfött, skulle vi inte behålla honom. Men det är väldigt svårt att bedöma, både huruvida det är medfött och huruvida det i så fall går att förändra. Hursomhelst behöver vi tro på att en förändring är möjlig, för att lyckas genomföra den.
Slutligen några boktips (har plöjt genom böcker senaste dagarna...)
"Aggressivitet hos hundar", "Rädsla och separationsproblem hos hundar" av Kerstin Malm Två fantastiska böcker om vad som händer i hjärnan på våra kära små lurvtottar. Tar upp olika exempel på hundar med problem, deras bakgrund och livssituation och sedan vilka råd hon gett ägarna och vilka resultat det gett. Intressant och väldigt givande. Jag har fått många konkreta tips om hur vi kan jobba med Iss sociala problem, bland annat var det en hund som var rädd för främmande som de tränade genom att alla som gick förbi utanför staketet, kastade in en godis och ropade på hunden för att sedan gå vidare. Efter många gånger började människorna stanna och prata med husse/matte men utan att bry sig om hunden. Så utvecklade de vidare och hunden började känna sig relativt trygg även med främmande människor.
"Hundmöten" av Memea Mohlin Bildbok om hundars språk och signaler. Jättebra för att uppdatera sig om dominanta och undergivna signaler!
"Apportering och viltspår" av Lennart Nordlander och Carl-Johan Adlercreutz Lite hafsig bok, behandlar vardagslydnad och ledarskap på några hundra ord - väldigt ytligt om jag får säga det själv. Hoppade över apportdelen och gick raka vägen till viltspårskapitlet. Där förklarar författarna hur man kan gå anlagsprov efter att ha tränat fyra (ja, FYRA) gånger med sin hund. Well, det går säkert, men då behövs lite mer information än i denna bok.
"Mentalitetsboken" av Kenth Svartberg, Curt Blixt och Ingalill Blixt Fantastisk bok om hur man med utgångspunkt i resultaten från ett MH-prov tränar vidare med sin hund.
"Klickerträning och lugnande signaler" av Emma Parsons Ännu en brilliant bok! Med grund i klickerträning går Emma igenom långsiktiga lösningar på problemsituationer.
"Träna viltspår" av Marita Carlsson Grundlig bok om hur man tränar viltspår och jobbar med eftersök. Proffsig och konkret uppdelad i spårlektioner. Väldigt lättläst!
Och nu är det dags för mig att läsa "Problemhund och hundproblem" av Anders Hallberg! Godnatt!
Nu har jag äntligen förstått och fått ordning på ett spindeldiagram för Iss beteende under MH testet. Diagrammet utgår från standarden för brukshundar (den svarta linjen). De värden som är innanför den svarta linjen är, förenklat, när hunden reagerat mindre än den genomsnittliga brukshunden. Värdena som är utanför den svarta linjen är när hunden reagerat mer än den genomsnittliga brukshunden. Eftersom husky inte finns i statistiken (mindre än 30 mh-testade under en viss period) har jag valt att jämföra med malamute och samojed. Dessa skiljer sig från huskyn på många sätt, men är ändå de raser som jag tycker är mest lika att jämföra med då de är avlade på liknande arbetsuppgifter. Eftersom de rasernas diagram är medelvärden, finns det individer som reagerar både mer och mindre än vad som syns på diagrammet. Iss reagerar också mer och mindre än dessa. Det intressanta är de punkter där Iss reagerat på ett motsatt sätt från hur dessa raser reagerat. Alltså där en malamute eller samojeds kurva går ner, medan Iss kurva går upp eller vice versa.
Ur diagrammet går till exempel att avläsa att: Kontakt: - En malamute och samojed följer med i leken, utan att vara engagerad, och accepterar att bli hanterad av testledaren. Medan Iss följer med i leken på samma sätt, men undviker att bli hanterad av testledaren. Lek: - Iss är mer peppad än samojeden och malamuten på att gripa föremålet, i jämförelse med den övriga leken. Jakt och grip: - Iss gillar att jaga, men griper hellre föremålet än samojeden och malamuten. Intresse: - Medan malamuten och samojeden är mer intresserade av overallen än ljudet, är Iss inte intresserad av något av dem. Nyfikenhet: - Samojeden är mer nyfiken, malamuten mindre. Iss är jättemycket mindre nyfiken. Aktivitet: - Här beter sig Iss ungefär som genomsnittet, lite lugnare. Skott: - Detta moment kom vi aldrig till. Rädsla: - Där samojeden och malamuten kommer över sin rädsla, gör inte Iss det. Hot: - Här beter sig Iss precis som genomsnittet!
Jag har nu legat och läst igenom Mentalitetsboken (en helt genial bok för övrigt!) och har tillsammans med David kommit överens om följande hantering i vår träning av Iss: I möte med andra människor, får ingen komma närmare än 1,5 meter, och inte söka kontakt med Iss. Vår tidigare träning med att locka fram är inte en bra träning, det blir en påtvingad kontakt för honom som gör honom osäker. Genom att visa honom att han inte måste söka kontakt med andra människor, skapar vi en trygghet för honom. När han är med oss, sköter vi kontakten och han behöver inte vara nervös att vi ska tvinga på honom mänsklig kontakt så fort vi möter en annan människa. För att utveckla detta vidare kan han givetvis, om han så vill och vi tillåter, själv få söka kontakt med andra människor. Först utan att de börjar tvinga sig till kontakt, utan att de bara står där så han får lukta och undersöka på ett tryggt sätt. Gärna att de får ge godis, utan att titta på honom eller röra sig mot honom. Om han väljer att komma tillbaka till den säkra punkten, jämte husse och matte, är det återigen ingen kontakt som gäller. De människor i vår bekantskapskrets som han redan gärna vill bli klappad av och kela med, ska absolut fortsätta på samma sätt. Men bara när han själv tar initiativ till det och utan ögonkontakt eller andra hotfulla signaler (böja sig över, klappa på huvudet). I möte med läskiga föremål går vi antingen förbi föremålen utan att bry oss om dem, eller alternativt går vi själva fram och undersöker kort föremålet. Om Iss sedan vill gå fram och undersöka så får han det, annars fortsätter vi vidare utan någon påtvingad undersökning. I möte med andra hundar är träningen mycket mer komplex och svårhanterlig. Vi har börjat jobba med kontakt, trygghet och konsekvens. Denna väg är lång att gå och vi har ännu inte en exakt plan klar.
Idag har vi börjat vara-normal-med-munkorg-träningen. Från och med nu ska all rolig träning (utom agility) vara med munkorg. Jag vill ha samma reaktion från honom när jag tar fram munkorgen, som när jag tar fram halsbandet. Eller kanske rentav ännu bättre! Vi använder mummamummagodiset skinkost till detta. Än så länge blir det en massa rullningar a la "jag vill ta bort den här äckliga grejen från näsan, matte" men stundvis går det riktigt bra! Så småningom ska munkorg och nosgrimma göra mig trygg och säker så jag kan lära honom bli trygg och säker tillsammans med andra hundar!
Nu har vi varit på mentalbeskrivningen. Här är resultatet:
1a. Kontakt/hälsning Accepterar kontakt utan att besvara. Drar sig inte undan. (3) 1b. Kontakt/samarbete (när testledaren tar med Iss på promenad) Följer med, men är inte engagerad i testledaren. (3) 1c. Kontakt/hantering (när testledaren tittar på tänder, tar tassen) Undviker, drar sig undan eller söker stöd hos föraren. (3) Iss beter sig här precis som väntat, så som han brukar.
2a. Lek/leklust (när vi kastar trasan mellan oss) Startar långsamt, blir aktiv, leker. (3) 2b Lek/gripande (när testledaren kastar iväg trasan tror jag) Griper tveksamt eller med framtänderna. (3) 2c Lek/gripande och dragkamp (när testledaren ska ha dragkamp med Iss) Griper inte. (1) Iss kampade faktiskt lite när jag tog initiativ, trots att den högljudde testledaren var med. Det är ett framsteg. Sen att han inte grep när han höll i den, överraskar mig inte ett dugg...
3a Förföljande (andra gången på filmen) Första gången: Startar eller springer långsamt, kan öka farten. Fullföljer. (3) Andra gången: Startar med hög fart, målinriktad - bromsar in vid bytet. (4) 3b Gripande (andra gången på filmen) Första och andra gången: Griper direkt. Behåller föremålet i minst 3 sek. (5) Ingen tvekan om att jaktlusten finns där, men jag hade förväntat mig en snabbare och tuffare reaktion gentemot luddtussen. Kanske är Iss osäkerhet som syns igenom även här?
4 Aktivitet Är uppmärksam och lugn - står, sitter eller ligger. (2) Jätteduktiga killen min. Väldigt fint när det gäller passivitet, måste jag säga. Se hur han söker kontakt med jämna mellanrum!
5a Avst. lek/intresse Engageras inte av figuranten. (1) 5b Avst. lek/hot/agg. Visar inga hotbeteenden. (1) 5c Avst. lek/nyfikenhet Går ej fram till figuranten. (1) 5d Avst. lek/leklust Visar inget intresse. (1) 5e Avst. lek/samarbete Visar inget intresse. (1) Här stod den läskiga högljudda testledaren några meter bakom oss. Iss vägrade vända honom ryggen, och lade knappt märke till figuranten. Så när som på en gång, då han var på väg fram men sedan hoppade efter en mus i gräset...
6a Överraskn./rädsla Flyr mer än 5 meter. (5) 6b Överraskn./hot/agg. Visar inga hotbeteenden. (1) 6c Överraskn./nyfikenhet Går fram efter det att overallen lagts ner. Alt. går inte fram. (1) 6d Överraskn./kvarstående rädsla Visar stort mått av rädsla eller ökad rädsla efter samtliga passager. (5) 6e Överraskn./kvarstående intresse Visar inget intresse. (1) Här sprang Iss iväg kanske tjugo meter och stannade sedan upp. Efter det valde han att fortsätta bortåt, vilket jag tror många huskys skulle gjort. Tyvärr finns det inte några husky-resultat att jämföra med. Men friheten väger alltid tungt i husky-hjärnan.
7a Ljudkänsl./rädsla Flyr mer än 5 meter. (5) 7b Ljudkänsl./nyfikenhet Går inte fram (1) 7c Ljudkänsl./kvarstående rädsla Visar stort mått av rädsla eller ökad rädsla efter samtliga passager. (5) 7d Ljudkänsl./kvarstående intresse Visar inget intresse. (1) Samma här. Flydde längre från början, stannade upp och drog sedan iväg.
Efter detta valde vi att bryta testet. "pga hundens stora rädsla och oförmåga att avreagera" skrev domaren och detta är tänkvärt. När vi går promenader och sådant och han blir uppspelt för någonting, det märks genom att han drar i kopplet, kallar jag in honom och han får inte gå vidare förrän han tittat mig i ögonen drygt två sekunder i streck. Då vet jag att han har varvat ner tillräckligt. Ibland går det på en gång, men ibland får vi stå där åtskilliga minuter. Vid overallen ville han inte gå nära den efteråt, men sista gången satte jag honom och väntade in ögonkontakt, sen gick vi. Då gick det bättre, han var tryggare. Förmodligen hade han varvat ner litegrann. I praktiken så handlar det ju om att jag väntar in att han ska kunna tänka på någonting annat än det som ser ut/låter/känns läskigt eller uppeggande.
Inatt har vi haft en lite lugnare natt med välbehövlig sömn. Lunas fick ligga i buren från början, han var lite orolig först och kliade sig mycket - Lilla tror att kliandet beror på medicinen - men lade sig sedan och sov. Direkt på morgonen gick vi upp till klätterbacken. Lunas fick följa med, det tog ungefär tjugo minuter dit så fick han vila medan Baby och Iss klättrade och sedan gå hem igen. Han klarade det fint, var med och alert. Jag stretchade honom när vi kom hem och han fick ha på sig back on track täcket ett par timmar.
Baby fick klättra tre gånger och Iss fyra, det gick bra och bägge var på hugget. I klättringsträningen går mycket ut på att lugna Iss och peppa Baby. Iss springer upp och ner väldigt intensivt, missar godisar men bryr sig inte om det, sätter i halsen i farten och så vidare. Har börjat stoppa honom på nervägen regelbundet, och ger honom varsågod genom att säga "fram" när jag kastar korv igen. Det förstärker fram-kommandot på ett härligt sätt, eftersom han är så extremt peppad! Baby däremot springer gärna ner efter korven, men sen måste hon stanna och lukta på hundra platser på vägen upp. Där får jag jobba för att få henne så tokig att hon springer hela vägen upp direkt och får köttibullen. Har lagt upp det så att hon får korv på vägen ner och köttbulle på vägen upp, eftersom hon är mycket mer förtjust i köttbullarna!
På väg hem från klättringen hände en intressant sak. Jag kallade in Iss till fotpositionen och Lunas, som såklart visste att jag hade en köttbulle i handen, kom direkt till mig. Iss kom efter, trängde sig förbi Lunas, satte sig i fotposition och tittade mig rakt upp i ögonen - precis som han lärt sig. Lunas satt med sitt ansikte mindre än tjugo centimeter från Iss, öga mot öga. Men Iss visade inga tecken på aggression överhuvudtaget. Han fokuserade och väntade på sin belöning. Iochmed detta känner jag att jag kan stryka aggressivitet vad gäller mat och ägande från listan på saker vi behöver bearbeta!
När vi kom hem igen, åkte jag och styrketränade. Det blev ett långt hårt pass och det kändes resten av dagen, att jag var helt slut i kroppen... Vi städade och grillade lite, hundarna lekte och Iss vågade busa med Lunas (läs: jag vågade låta honom...) Han gick upp i varv, men Lunas var lugn och allt gick jättefint! Jag ville inte att Baby skulle blanda sig i och egga upp dem mer men de var mest intresserade av varandra så det gick bra ändå. Lilla; observera hur tyst och duktigt Luntan lekte!
Åkte och lämnade Lunas hos Pia framåt kvällen. Blev kvar där en stund och diskuterade allt mellan nos och svans (himmel och jord passade inte riktigt in som uttryck i detta fall, eftersom vi såklart bara pratade hund ;)) Vi bestämde oss för att försöka göra spår tillsammans i helgen. Ännu ett bra tillfälle för Iss att bekanta sig med en mellanstor hund. Just nu är det Lunas och Pepsi som är hans träningskamrater (kamrater att träna på, alltså). Jess är ju på väg att bli en, och nu kanske Alice?
Avslutade dagen med att träna linförighet med Iss. Vi gick ett varv runt kvarteret med klicker och godis och han var riktigt duktig. När störningar dök upp, satte jag honom och han fick belöning för varje gång han sökte kontakt med mig. Ska försöka göra en runda regelbundet, här känner han sig hemma och ganska trygg men kan möta situationer som han behöver lära sig hantera. Lagom träning, alltså. När vi kom hem började jag med Iss apportträning. Jobbade med att förstärka hans intresse för apportbocken och avslutade när han började förstå att han skulle slicka på den. Sen är det bita och jobba vidare! Tränade även apport med Baby, som greppar jättefint. Testade ett tips jag fått av Eva med Ronja, att hålla i skinnet i nacken för att hon inte ska lägga ner sitt huvud på marken när hon ska hålla apporten. Det fungerade alldeles utmärkt, men hon tyckte det var lite obehagligt så resten av tiden tränade jag på situationen - att jag har ena handen i nacken på henne utan att greppa, och ger henne apporten med en hand.
Avslutningsvis måste jag berätta om en bok jag har börjat läsa. Fick låna den av Mia igår och har nu kommit en bit in i den. Det är en helt fantastisk bok, om att kontrollera sin hunds aggressivitet med klickerträning! Författaren, Emma Parsons, har en hund som hon hade stora planer för, men som vid sju månaders ålder började göra utfall och ganska snart efteråt började bli helt galen när han såg andra hundar. Hon jobbade fram metoder att hantera detta med klickerträning, genom att förstärka hundens positiva beteenden och gå sakta fram, ändrade hunden sitt sätt att hantera situationer!
I början av boken går hon igenom vad hon kallar "Tio principer för klickerträning i hemmet". Det var ett upplyftande kapitel, för många av dessa saker är något som vi gjort med Iss från första början han kom hit. Vi har alltså en ganska så bra grund att stå på! Men mest gripande, för mig, var när hon berättade om koppelproblemet. Varje gång de mötte en annan hund kortade hon in kopplet och blev spänd. Detta är ju ett klassiskt problem som vi hör överallt att så ska man inte göra för det signalerar fara och förstärker aggressioner och osäkerhet hos hunden. Det vet väl jag också, men vad ska jag göra när vi möter en annan hund och jag vet att Iss rätt vad det är, kan hoppa på den och bita den? Hur ska jag kunna lugnt gå förbi denna hund med slakt koppel och inga nerver? Detta har jag grubblat på mycket senaste veckan, vad jag ska göra med mina egna nerver, min rädsla för att något ska hända.
Så kommer denna geniala Emma Parsons med sin lösning. Hon började träna i sin trädgård, långt ifrån allt vad andra hundar hette, och simulerade hundmötessituationen! Hon stramade upp kopplet och spände sig. Hunden reagerade först med aggression, fast det inte ens var en annan hund där! Han började söka efter "den andra hunden" som matte signalerat var på gång. Då började hon träna honom i att den signalen, stramare koppel och spänd matte, betyder att han ska ta ögonkontakt med henne snabbt! Hon byggde om sin hunds tolkning av signalen, kunde reagera så och vara i säkerhet men med en kontaktsökande reaktion hos sin hund istället för en direkt aggression! Är det inte helt underbart smart?!
Med det avslutar jag dagen. Jag känner ett hopp, ett försiktigt hopp har börjat växa inom mig. De senaste dagarnas träning med Iss har stärkt våra band. Han gör enorma framsteg hela tiden. Igår smög en katt runt där vi stod på en gräsplan, han stirrade på den men direkt jag sade hans namn släppte han den och vände sig mot mig. Han lekte med grannen häromdagen, idag slickade han en annan granne på handen i förbifarten. Inget nafs, ingen flykt. Jag råkade snubbla på järnrör på altanen imorse, det skramlade till rejält. Iss låg drygt en meter därifrån. Han reste sig och gick därifrån, ingen snabb flykt, inte ens svansen mellan benen.
Detta är min hund idag. För sju månader sedan kröp han och gömde sig under en stol när tre ekipage tränade agility i närheten. Han gömde sig i platta tunneln och vågade knappt låta sig röras vid av främmande. Han drog i kopplet så jag fick spänningar och hade huvudvärk, vi fick använda grimma men han drog nästan lika mycket i den. Flyktkänslan var större än nyfikenheten. Allt detta har vänt idag. Och det kristalliserar ut sig mer och mer vad våra egentliga problem är. Det gör allt så fantastiskt mycket lättare att jobba med!
Idag kom Lunas, han ska vara hos oss över midsommarhelgen. Men först åkte vi med Adeline och Jess till mbk och tränade agility och lite freestyle. Iss och Jess fick vara lösa på planen, jag kände hur klumpen knöt sig i magen men jag jobbade med att krympa den så mycket som möjligt. Om vi ska jobba med detta, måste jag först och främst klara av mina egna nerver innan jag kan tala om för honom att jag är en trygg ledare... Träningen gick bra, vi tränade "fram" och avslutningsvis tog Iss tunnel-hopp-tunnel-hopp utan tvekan. Jess var asduktig, tvekade lite på sista hindret först men efter en gång med lite hjälp från matte sprang hon alla fem hindrena utan problem! Tränade några slalomingångar med Baby, hon var tänd, duktig och stabil. Började också med 90 graders vinkeln från andra hållet, hon är relativt säker på den nu när hon kommer från höger sida så det är dags att börja fila på vänstern... Tog fram platten för att träna Iss och han visste direkt vad han skulle göra! Sprang igenom, tillbaka och igenom, tillbaka och igenom. Till slut fick jag ställa den upp så han skulle ta en paus :). Då var det bara slalom och kontaktfält kvar då, som han inte kan! Avslutningsvis tränade vi några freestyle-grejer. Adeline har börjat lära Jess att hoppa över hennes ben, hon visade hur hon gick tillväga och jag började så smått med Iss. Så fick Baby göra ett par kontaktfält, hon tog dem jättebra och sista nedgången tog hon dessutom med rasande fart! Weeee!!! När vi sedan plockade bort agilityhindrena, upptäckte jag plötsligt att Iss hade tagit Jess kampleksak. Han smög fram med den i munnen, och efter kom Jess smygande - en väldigt spänd situation. De var drygt tjugo meter bort också, det kanske var bra eller kanske dåligt? Jag sade till Iss med bestämd röst att han skulle släppa den. Det gjorde han och vände sig sedan mot Jess på det där spända "minsta lilla så hoppar jag på dig"-sättet. Jag sade direkt Nej och sa åt honom att komma till mig. Det gjorde han, satte sig och så var allt löst!!!!!!!!!! (och leksaken gömd på ett hemligt konfliktlöst ställe)
Vi åkte och hämtade Lunas efter träningen. Ännu ett tillfälle för mig att träna nerverna. Hade först på munkorgen på Iss - mest för att jag blir lugnare då och inte signalerar fara. Men ganska snart blev jag lugnare och tog av honom den. Några gånger blev det lite spänt, men Lunas har inte det kroppsspråket som utlöser Iss aggressivitet så både jag och Iss lyckades vara lugna. Det är som att ibland blir Iss spänd och då behövs bara minsta lilla dominanta tecken från den andra hunden för att han ska ryka på den...
På eftermiddagen hade vi en träningsstund, lite lydnad och freestyle. Baby fick öva på att gå framåt på bakbenen (hon har inte balansen, kan bara gå bakåt!), att stanna under fritt följ och några fina snurrar. Hon har blivit en riktig hejare på att stanna under fritt följ, stannar direkt på kommando och älskar det! Det har verkligen gjort susen att jag har belönat bakåt, hon jobbar intensivt. Nu gäller det att hålla farten uppe i det fria följet så hon inte bara går och väntar på stanna-kommandot! Lunas tänkte jag testa lite i lydnad bara. Satte honom fot, men han var osäker på vad jag ville han skulle göra, så han gjorde i princip allt han kunde där han var jämte mig. Sitt, ligg, halvt rulla runt, tass osv. Jag bestämde mig för att öva sitt fot och försöka öka tiden istället. Det gick bra, sånär som på ett par klick där han lyckades lägga sig ner precis när jag klickade. Han är otroligt intensiv, han gör sitt till ligg så man knappt hinner se att det finns något mellanläge... Iss då, fick träna på att backa - den träningen går jättebra! Han kan nu backa upp emot sju till tio steg! Däremot backar han snett så jag har börjat belöna honom på motsatt sida för att räta upp honom. Efter det är nästa steg att han ska backa utan att jag rör mig mot honom!
Nu har vi bokat tid hos hundpsykolog med Iss. Den andra juli ska vi dit med hull och hår, hela flocken och en laddning godis. Får se vad hon säger och tror om honom sen. Vi har också anmält oss till en mentalbeskrivning i Nyköping den 28 juni. Vi står som första reserv och de sade att sannolikheten är stor att vi kommer med. Det skulle vara skönt, ju kortare tid vi behöver vänta på svar, desto bättre. Hade en lång diskussion med Bert häromdagen, kring Iss beteende, ärftlighet och förvärvade egenskaper. Den var till stor hjälp, Bert är en otroligt kunnig och duktig hundmänniska. Jag insåg att det har stora fördelar att göra en mentalbeskrivning trots att jag vet att han skulle reagera med rädsla i stort sett i alla situationerna. Fördelen är att vi får se hur han sedan hanterar sin rädsla - och det är just det som är det intressanta! Sen när vi har fått vårt protokoll, är det lättare att bedöma vad som är fel, varför och om det går att göra något åt det.
På kvällen när vi var ute i trädgården och tränade, kom en av våra läskiga grannar förbi. Jag bjöd in honom på tomten och Iss fick bekanta sig med honom under lite andra omständigheter än förut (hemmaplan, okopplad, inte en massa barn och liv runtomkring). Issen bjöd upp till lek och var helt till sig, hoppade och betedde sig, men jag var bestämd och visade honom vilka beteenden som är fel och uppmuntrade honom att sätta sig istället. Och då fick grannen kela med honom, en lång stund, och jag tror han njöt av det!! Helt fantastiskt!!! Sen har han ju sina olater, han nafsar och hoppar upp och det är jätteviktigt att visa att detta inte är ett okej sätt att bete sig. Han är ingen liten valp längre. Det ska bli jätteintressant att höra hundpsykologens tankar kring hur detta kan jobbas bort!
