Framsteg och bakslag...

Iss socialträning går raskt framåt med den nya metoden; ignorera. Pappa fick idag ge frukost och gå en promenad med Iss, utan att kräva någon slags kontakt. Under promenaden – jag var med på den – drog Iss en del. Vi stannade och jag sade, precis som vanligt, att han skulle komma och sitta ner. Jag förväntade mig att han skulle komma till mig, men han gick fram till pappa, satte sig snällt fot och tittade upp och väntade på ögonkontakten! Pappa fick direkta order om att säga Okej, gjorde det och Iss gick vidare. Vi upprepade proceduren vid två till tillfällen då Iss drog. Han gjorde helt rätt bägge gångerna, gick och satte sig fot och sökte ögonkontakt utan att visa minsta rädsla! Jag tror att det är så väl inarbetat nu, precis den proceduren, att han finner stor trygghet i den. Hans rädsla bygger säkert till stor del på att han inte vet hur han ska hantera situationer – men denna är en situation där vi arbetat in en tydlig uppgift åt honom. Redan nu börjar frukten av arbetet synas!

Vi (jag och Iss) sprang en sväng i skogen och på vägen hem stannade vi hos ett par bekanta till mig. De visade mig runt i trädgården och vi stod och pratade en bra stund. De fick order om att inte titta eller söka kontakt med Iss. Han var stundom väldigt osäker och försökte fly, men återigen gav jag honom kommando att komma och sitta fot. Jag såg till att hela tiden hålla människorna på tryggt avstånd. Det fungerade väldigt bra igen, han lydde och jag upplevde det som att han fann viss trygghet i sin uppgift och position. Slutligen låg han avslappnat vid min sida där vi stod och pratade!

På kvällen kom sedan bakslaget. Vi hade just gått kvällsrunda och jag gick på toaletten. Plötsligt hör jag ett tjut från köket och rusar upp. Ut ur köket kommer en väldigt skärrad och rädd Iss. Jag skickade in honom i rummet tillsammans med Baby, precis på samma sätt som jag gjort många gånger dessa dagar. Jag förstod att det var han som gjort nåt – men jag agerade lugnt och sansat just eftersom han visade sådan rädsla. Det som hänt, som jag fått återberättat för mig, var att syrran skulle käka lite fil och mysli. Iss hade intresserat följt henne fram och tillbaka i köket och de stod nu bägge vid bänken där syrran höll på att hälla upp. Vi hade just varit ute, Iss var lite uppe i varv och detta följande fram och tillbaka gjorde nog också sitt. Så kom Lunas, såklart också nyfiken på vad som höll på att hända. Han ställde sig jämte, varpå Iss kastar en kort blick på honom, dröjer lite och sedan hoppar på honom. Någon sekund senare slutar Iss och de skiljs åt utan blodvite.

Detta är första gången som Iss har fullföljt ett utfall sedan jag fick honom. Alla andra gånger har jag brutit in, och jag har haft uppfattningen att han skulle bitit ihjäl den andra hunden om inte jag lyckats avbryta. Nu vet jag svart på vitt att han biter, men inte genom skinnet och slutar självmant för att sedan fly i rädsla. Men Lunas var givetvis väldigt chockad, det var vi nog alla…

Jag känner att jag är på rätt väg, när jag lägger undan Iss vid situationer där han har tendens att bli uppjagad, till exempel matsituationer, när någon kommer hem eller när vi just varit ute eller ska ut. Denna gång var inte jag där, jag hade lämnat honom och varit vårdslös…han gjorde ett utfall, slutade självmant och efteråt utstrålade hela han rädsla. Hade det bara varit en dominansakt, hade han inte vikit undan utan varit nöjd med sin seger och stått kvar i väntan på den goda maten…