Grattis Teddy och Maria!!!

Nu har vi varit en vecka i Öland och kollat på agility-SM. Det var fina dagar men också väldigt tunga. Iss beteende gentemot andra hundar började visa sig i och med utfallet mot papillonen Zeke för några månader sedan. Jag har inte förstått, bara märkt signaler - egentligen även sedan tidigare gånger då han bland annat hoppade på Baby när hon morrade till för att han härjat på henne när hon sov.

Förra helgen, i Frövi, hoppade han på Rune utan förvarning och nu under SM har varit kulmen på det hela. Han har haft munkorg hela tiden i stugan och tur är det, för en gång attackerade han Teddy och en gång gjorde han det nästan igen. Han gjorde också utfall mot samma tervuren två gånger och efter det fick han inte följa med upp på tävlingen mer.

Jag har märkt signaler ända sedan jag fick honom, jag är relativt duktig på hundspråk och att tyda signaler men han har varit en gåta för mig då han attackerat helt utan förvarning. Jag har också tyckt att han saknat förmåga att visa underkastelse och tolkat det som att han är osäker och inte kan hundspråket.

Lösningen, som jag har sett det, är att umgås med trygga hundar för att lära sig hundspråket bra. Nu är det så att de hundar han attackerat ÄR trygga hundar, som inte visat något hotfullt beteende eller provocerat någon attack.

Vid varje attack har jag känt att jag inte vill behålla honom, jag har haft en mängd kaotiska känslor inom mig - skuld gentemot de andra hundarna och ägarna, ilska på mig själv att jag "tillåtit" detta ske, förtvivlan att jag inte fått chansen att ens reagera då han inte gett några förvarningar. Det hela har givetvis förstärkts av att jag inte har förstått hans beteende överhuvudtaget. Sedan är han plötsligt världens goaste och gladaste hund igen, och motviljan att behålla honom har gått över i funderingar hur jag skall hantera detta.

Efter attacken på tervuren kände jag att jag fick nog. Jag gick och sökte på nätet efter aggressivitet hos hundar för att få svar, hjälp eller någonting överhuvudtaget. Det fanns många varianter på aggressioner, men en som direkt påminde om hela Iss beteende. Tvångsbitaren...

Tvångsbitaren är en hund som, när blir är rädd, reagerar med attack. Det gör att hunden kan agera extremt irrationellt, oförutsägbart och överkraftigt. Någonstans stod det att detta är den svårast hanterbara formen av hundproblem. Jag sökte vidare på tvångsbitaren och hittade artikel efter artikel om hundar som fick avlivas för sin beteendestörning. Just där och då, hade jag svårt att se någon annan utväg och jag och David hade en lång och tung diskussion om huruvida vi skulle lösa detta.

Diskussionen mynnade i två alternativ. Avlivning eller en lång tids krävande arbete med detta. En fråga dök också upp. Beror Iss beteende på någonting han tidigare varit med om, eller är det någonting han ärvt från hans psykiskt instabila, numera avlivade, mor? Det lutar åt det senare...

Vi bestämde oss i stort sett för avlivning men efter att det fick sjunka in lite, och jag läste vidare om liknande beteendestörningar på nätet, kom vi fram till vårt slutgiltiga beslut. Om Iss beteendestörning är nedärvd, är det bäst för honom att få somna in. Men om den beror på någonting som hänt, vill vi ge honom chansen att bli bättre. Han är en väldigt fin hund, som i så fall har lärt sig att aggressiviteten lönar sig. Med rätt metoder kan han leva ett relativt vanligt liv. Det senare beslutet innebär att vi tar på oss ett stort ansvar och ett svårt jobb som förmodligen kommer att ge oss konsekvenser. Detta jobb klarar vi inte själva, utan vi behöver i så fall professionell hjälp på regelbunden basis.

Frågan är hur vi får reda på om han är psykiskt störd eller bara lärt sig fel beteende? Vi har undersökt på nätet och kommit fram till tre olika sätt som vi skulle vilja testa honom på. Dels ett vanligt mentalprov hos en brukshundklubb, dels en bedömning av en hundpsykolog och dels en bedömning av en man som arbetar med samma metoder som Caesar på tv, ni vet. Vi hoppas på att dessa tre kan ge oss en tillräcklig bild för att vi ska kunna fatta ett rättvist beslut gentemot Iss. Vi har dock inte rådfrågat dem ännu (tog detta beslutet igår) så det kan hända att det blir andra varianter.

Jag känner att det är skönt att detta har kommit upp till ytan, att vi äntligen har en plan för hur vi ska hantera Iss beteende. Jag känner mig öppen för båda alternativen till vad som kan komma att hända. Jag är beredd att acceptera att förlora honom men jag är även beredd att ta tag i arbetet det krävs om vi ska behålla honom. Inget av detta hade jag orkat, inga av dessa beslut hade jag klarat att ta, om jag inte haft David vid min sida. Hans stöd har varit ovikbart, trots hans starka band till Iss har han tagit diskussionen kring avlivning med lugn och lyft viktiga synpunkter från båda sidor. Jag vet inte vad jag tagit mig till utan dig, gubben. Tack.