Nu har jag jobbat en vecka och en dag sedan jag var sjuk. Och jag känner mig redan fullständigt mentalt utmärglad... Jag vet inte hur det går till, men någonstans så vill jag alldeles för mycket. Eller om det handlar om höga krav eller vad, det fattar jag inte. Jag känner bara, gång på gång, att jag förlorar min lugna stund som jag hade önskat mig där ett litet ögonblick, just där skulle jag sätta mig ner och koppla av en stund, en liten, men inte.
Jag föreställer mig att jag ska ha en ledig dag, men så ska det diskas, hundarna ska motioneras, någon vill ha skjuts, jag måste laga mat och så har dagen bara runnit iväg utan att jag suttit ner alls. Det har gått till den grad att människor omkring mig säger åt mig att jag måste varva ner. Men vad ska jag göra? Göra mig av med hundarna? Sluta diska? Jag hinner knappt och väldigt sällan träffa vänner, men jag vill så innerligt vara med dem att jag bokar upp mig ännu mer med följd att jag gång på gång måste banga, ställa in och göra mina älskade besvikna.
När jobbet krävt sitt och jag kommer hem till två ostimulerade galna älsklingar så visst är det livet att vara ute med dem men det blir inte mycket Malle över till mig själv och mina övriga nära...
Jag har mitt drömliv, men problemet är att timmarna inte räcker till för allt roligt jag vill göra och det förvandlas istället till en press. Tänk dig själv om du satt på en resturang med all din älsklingsmat och visste att du hade tio minuter på dig. Dag efter dag efter dag. Det skapar en inre stress som blir farlig och svårkontrollerad i längden...
För mig så håller bubblan så länge vardagen rullar på som den ska och inget oväntat inträffar. Men det händer ofta att det gör just det. Nu senast kom två gamla vänner, som jag inte träffat på år och dag, plötsligt till Motala. Jag varken kan eller vill be dem dra någon annanstans. Det gjorde att balansen i livet började vackla. Sen blev jag tvungen att jobba på en av mina två lediga dagar. Det sa bara svisch så hade den dagen gått och kvar återstod en. Det var dagen med disken, ett viltspår och en cykeltur så var den också borta. Min enda chans att sitta ner, på två veckor, var över på ett ögonblink. En ny lång arbetsvecka med fulla dagar från otta till sent på kvällarna. Jag känner att jag hänger på ett hår nu...
Så nu är det sen kväll igen, jag ska upp vid halv sex, jag är hungrig och utmattad och kommer säkert sova gott. Nästa gång jag är hemma och kan sätta mig här är förmodligen torsdag eller fredag förmiddag. En kortis då.
8 kommentarer:
Jag känner med dig! Det är svårt att räcka till och göra allt man vill, träffa alla man vill träffa. Och sen alla "måsten" på det. Det är jobbigt att behöva prioritera.
Jag håller tummarna för att det lugnar ner sig för dig snart.
En stor KRAM till dig!
Usch ja, det låter inge vidare du gumman... :-(
Du får ta en dag som du gör till "din" dag och göra absolut ingenting! Bara sova, läsa, se på tv o slappa! Låt David ta hundarna och disken! :-)
Kram kram!
Känner igen det där. Själv tränar jag just nu på att ha dagar då det bara är Tobias och jag (eller kvällar rättare sagt efter jobbet), då hundarna får vänta. Svåra för mig nu är att jag har en unghund som jag känner att jag vill så mycket med. Men hur bra är vi om vi inte hinner med oss själva och mår bra? Bättre än så känner väll våra hundar oss? Finns här om du behöver prata med någon i samma sits...
Kanske du kan välja några lightprodukter på smörgåsbordet, alltså arrangera en mindre spelning i veckan eller vad det kan vara. Du, dina ungdomar och ditt jobb kommer ha tid att göra allt du vill även om det tar lite längre tid mellan varje grej.
Tror och vet att Iss och Baby inte presterar sitt bästa om inte du är i form. Så ta hand om dig gumman och säg lite fler nej till dig själv och andra!
Älskar dig!
Hei Marlene
Vi kjenner ikke deg, annat enn at du och Monica, och eran hundar och vi fikk pratet en liten stund. Både jeg og Göran tyckte så mycket om er båda två, och hundarna. Skulle önske vi bodde närmere får då skulle vi hjelpt deg med hundene om ikke annet, så du fikk en eller to dager fri.... Men hundene mår bettre når du mår bra, så vär litt ego og tenk på deg selv gumman. Och har du gode venner så forstår dom at du trenger litt tid för dej selv. Stå på. Kram från oss i Vretstorp, Marlen, Göran og alla prikkarna
Tack allihopa för så varma ord! Jag är så glad att jag har er i mitt liv, även er som jag inte känt så länge. Många stora varma kramar!
Var rädd om dig vännen :)
Många varma kramar från mig!
Könner helt tvärt om mot dig, jag har för mycket tid som jag skulle vilja fylla med vänner. Förstår att din situation är lika jobbig som min, vi båda får jobba på att hitta ett mellanting som passar.
Tänker på dig! *kram*
Skicka en kommentar