Lugn dag...typ!

Inatt har vi haft en lite lugnare natt med välbehövlig sömn. Lunas fick ligga i buren från början, han var lite orolig först och kliade sig mycket - Lilla tror att kliandet beror på medicinen - men lade sig sedan och sov. Direkt på morgonen gick vi upp till klätterbacken. Lunas fick följa med, det tog ungefär tjugo minuter dit så fick han vila medan Baby och Iss klättrade och sedan gå hem igen. Han klarade det fint, var med och alert. Jag stretchade honom när vi kom hem och han fick ha på sig back on track täcket ett par timmar.

Baby fick klättra tre gånger och Iss fyra, det gick bra och bägge var på hugget. I klättringsträningen går mycket ut på att lugna Iss och peppa Baby. Iss springer upp och ner väldigt intensivt, missar godisar men bryr sig inte om det, sätter i halsen i farten och så vidare. Har börjat stoppa honom på nervägen regelbundet, och ger honom varsågod genom att säga "fram" när jag kastar korv igen. Det förstärker fram-kommandot på ett härligt sätt, eftersom han är så extremt peppad! Baby däremot springer gärna ner efter korven, men sen måste hon stanna och lukta på hundra platser på vägen upp. Där får jag jobba för att få henne så tokig att hon springer hela vägen upp direkt och får köttibullen. Har lagt upp det så att hon får korv på vägen ner och köttbulle på vägen upp, eftersom hon är mycket mer förtjust i köttbullarna!

På väg hem från klättringen hände en intressant sak. Jag kallade in Iss till fotpositionen och Lunas, som såklart visste att jag hade en köttbulle i handen, kom direkt till mig. Iss kom efter, trängde sig förbi Lunas, satte sig i fotposition och tittade mig rakt upp i ögonen - precis som han lärt sig. Lunas satt med sitt ansikte mindre än tjugo centimeter från Iss, öga mot öga. Men Iss visade inga tecken på aggression överhuvudtaget. Han fokuserade och väntade på sin belöning. Iochmed detta känner jag att jag kan stryka aggressivitet vad gäller mat och ägande från listan på saker vi behöver bearbeta!


När vi kom hem igen, åkte jag och styrketränade. Det blev ett långt hårt pass och det kändes resten av dagen, att jag var helt slut i kroppen... Vi städade och grillade lite, hundarna lekte och Iss vågade busa med Lunas (läs: jag vågade låta honom...) Han gick upp i varv, men Lunas var lugn och allt gick jättefint! Jag ville inte att Baby skulle blanda sig i och egga upp dem mer men de var mest intresserade av varandra så det gick bra ändå. Lilla; observera hur tyst och duktigt Luntan lekte!

Åkte och lämnade Lunas hos Pia framåt kvällen. Blev kvar där en stund och diskuterade allt mellan nos och svans (himmel och jord passade inte riktigt in som uttryck i detta fall, eftersom vi såklart bara pratade hund ;)) Vi bestämde oss för att försöka göra spår tillsammans i helgen. Ännu ett bra tillfälle för Iss att bekanta sig med en mellanstor hund. Just nu är det Lunas och Pepsi som är hans träningskamrater (kamrater att träna på, alltså). Jess är ju på väg att bli en, och nu kanske Alice?

Avslutade dagen med att träna linförighet med Iss. Vi gick ett varv runt kvarteret med klicker och godis och han var riktigt duktig. När störningar dök upp, satte jag honom och han fick belöning för varje gång han sökte kontakt med mig. Ska försöka göra en runda regelbundet, här känner han sig hemma och ganska trygg men kan möta situationer som han behöver lära sig hantera. Lagom träning, alltså. När vi kom hem började jag med Iss apportträning. Jobbade med att förstärka hans intresse för apportbocken och avslutade när han började förstå att han skulle slicka på den. Sen är det bita och jobba vidare! Tränade även apport med Baby, som greppar jättefint. Testade ett tips jag fått av Eva med Ronja, att hålla i skinnet i nacken för att hon inte ska lägga ner sitt huvud på marken när hon ska hålla apporten. Det fungerade alldeles utmärkt, men hon tyckte det var lite obehagligt så resten av tiden tränade jag på situationen - att jag har ena handen i nacken på henne utan att greppa, och ger henne apporten med en hand.

Avslutningsvis måste jag berätta om en bok jag har börjat läsa. Fick låna den av Mia igår och har nu kommit en bit in i den. Det är en helt fantastisk bok, om att kontrollera sin hunds aggressivitet med klickerträning! Författaren, Emma Parsons, har en hund som hon hade stora planer för, men som vid sju månaders ålder började göra utfall och ganska snart efteråt började bli helt galen när han såg andra hundar. Hon jobbade fram metoder att hantera detta med klickerträning, genom att förstärka hundens positiva beteenden och gå sakta fram, ändrade hunden sitt sätt att hantera situationer!

I början av boken går hon igenom vad hon kallar "Tio principer för klickerträning i hemmet". Det var ett upplyftande kapitel, för många av dessa saker är något som vi gjort med Iss från första början han kom hit. Vi har alltså en ganska så bra grund att stå på! Men mest gripande, för mig, var när hon berättade om koppelproblemet. Varje gång de mötte en annan hund kortade hon in kopplet och blev spänd. Detta är ju ett klassiskt problem som vi hör överallt att så ska man inte göra för det signalerar fara och förstärker aggressioner och osäkerhet hos hunden. Det vet väl jag också, men vad ska jag göra när vi möter en annan hund och jag vet att Iss rätt vad det är, kan hoppa på den och bita den? Hur ska jag kunna lugnt gå förbi denna hund med slakt koppel och inga nerver? Detta har jag grubblat på mycket senaste veckan, vad jag ska göra med mina egna nerver, min rädsla för att något ska hända.

Så kommer denna geniala Emma Parsons med sin lösning. Hon började träna i sin trädgård, långt ifrån allt vad andra hundar hette, och simulerade hundmötessituationen! Hon stramade upp kopplet och spände sig. Hunden reagerade först med aggression, fast det inte ens var en annan hund där! Han började söka efter "den andra hunden" som matte signalerat var på gång. Då började hon träna honom i att den signalen, stramare koppel och spänd matte, betyder att han ska ta ögonkontakt med henne snabbt! Hon byggde om sin hunds tolkning av signalen, kunde reagera så och vara i säkerhet men med en kontaktsökande reaktion hos sin hund istället för en direkt aggression! Är det inte helt underbart smart?!

Med det avslutar jag dagen. Jag känner ett hopp, ett försiktigt hopp har börjat växa inom mig. De senaste dagarnas träning med Iss har stärkt våra band. Han gör enorma framsteg hela tiden. Igår smög en katt runt där vi stod på en gräsplan, han stirrade på den men direkt jag sade hans namn släppte han den och vände sig mot mig. Han lekte med grannen häromdagen, idag slickade han en annan granne på handen i förbifarten. Inget nafs, ingen flykt. Jag råkade snubbla på järnrör på altanen imorse, det skramlade till rejält. Iss låg drygt en meter därifrån. Han reste sig och gick därifrån, ingen snabb flykt, inte ens svansen mellan benen.

Detta är min hund idag. För sju månader sedan kröp han och gömde sig under en stol när tre ekipage tränade agility i närheten. Han gömde sig i platta tunneln och vågade knappt låta sig röras vid av främmande. Han drog i kopplet så jag fick spänningar och hade huvudvärk, vi fick använda grimma men han drog nästan lika mycket i den. Flyktkänslan var större än nyfikenheten. Allt detta har vänt idag. Och det kristalliserar ut sig mer och mer vad våra egentliga problem är. Det gör allt så fantastiskt mycket lättare att jobba med!